VI PÅ LIVSTYCKET

Maryan Ahmed Gedi

Maryan Ahmed Gedi älskar att prata svenska. Ibland pratar hon så mycket så att personalen säger till henne att hon måste vara tyst. Varje dag läser hon tidningen och sina barns skolböcker. Hennes plan är att vara på Livstycket i ett år för att träna upp sin svenska. Sen ska hon gå till sfi (svenska för invandrare), be om att få göra svenskaprovet och klara det direkt! Efter det vill hon ha ett jobb, vilket som helst.

- Jag har alltid tyckt om att studera. När jag var sju år dog min pappa, då fick jag börja på internatskola i Somalia. Det var hårt där men jag trivdes och ville gärna fortsätta att studera. Men när jag var 18 år blev jag gravid. Sen fick jag flera barn till och började istället jobba som barnskötare och städare.

I Somalia var det mycket krig och oroligheter, 2003 åkte Maryans man till Sverige för att se om de skulle kunna flytta hit. Då var Maryan gravid med sitt sjätte barn, när pojken bara var fyra månader var hon tvungen att börja jobba igen. Var fjärde timme gick hon hem för att amma honom.

I september 2008, efter fem år, kom Maryan till Sverige med sina sex barn. Hon började studera på sfi i Blackeberg och gick en sorts introduktionskurs inne vid Slussen. En dag råkade hon gå på fel buss och hamnade istället vid ett sjukhus.
- Jag förstod ingenting och kunde bara säga ja, nej och Blackeberg. Till sist fick jag tag på min man på telefonen och så fick han hjälpa mig att hitta hem. Sen fick han följa mig fram och tillbaka till Slussen i tre dagar, tills jag hittade.

Hon skrattar när hon berättar om det men just då var det inte roligt. Maryan älskar att prata svenska och hon var besviken över att hon på sfi bara fick skriva vad som stod på tavlan och läsa texter. Hon ville prata! Precis innan sommaren 2011 började Maryan på Livstycket. Nu arbetar hon på ett dagis på förmiddagarna och på eftermiddagarna kommer hon till Livstycket.
- Nu pratar jag mycket och försöker lära mig många ord, men det är så svårt med vokaler och grammatik.

Diana Chekro

När Diana Chekro ska prata vill hon gärna ha hjälp av en tolk. Hon skäms för att hon inte är så bra på svenska och hon är rädd för att folk ska skratta åt henne.

- Jag kan läsa och skriva på svenska men det är så svårt att prata, att sätta ihop meningar, säger Diana. Diana kommer från Syrien. Hon har gått tre år i skolan och då lärde hon sig läsa och skriva arabiska. Sen har hon varit hemmafru. När jag frågar vad hon drömmer om i framtiden så vet hon inte riktigt. Det finns inget speciellt hon vill göra. Det enda hon vill är att bli bättre på svenska. Fast hon har inte så många att prata svenska med.

När hon kom till Sverige från Syrien 2007 började hon studera på sfi (svenska för invandrare). Men hon förstod inte så mycket, hon hade många läxor som var alldeles för svåra. Och hon hade ofta migrän. Efter ett år på Livstycket går det ändå ganska bra att prata och Diana mår bättre nu än vad hon gjorde förut.

- Men sen tänker jag på så många andra saker också, mina syskon bor kvar i Syrien och det är väldigt oroligt där nu. Det är svårt att studera när man är orolig, säger Diana.

Farahnaz Mohammadzadeh

För ett halvår sedan slutade Farahnaz Mohammadzadeh på Livstycket för att börja studera till undersköterska på Danderyds sjukhus. Tyvärr blev hennes mamma i Iran allvarligt sjuk under sommaren och Farahnaz missade uppropet. Nu försöker hon studera så gott hon kan hemma istället, och hoppas att hon kan få en ny chans i vår.

- Jag vill verkligen börja studera, jag vill hjälpa gamla människor och jag arbetar gärna hårt. I Iran arbetade jag som teleoperatör för Telia, jag tyckte mycket om mitt jobb. Det var långa dagar och jag hade mycket ansvar. Det trivdes jag med, säger Farahnaz.

Hon flyttade till Sverige första gången 1992. Hennes man hade redan varit här i två år då, han hade åkt till Sverige för att få vård för sina krigsskador. Farahnaz läste på sfi (svenska för invandrare) och det gick mycket bra för henne, hon klarade C-nivån.

- Men jag kände mig inte hemma i Sverige, jag mådde dåligt och blev deprimerad. Efter tre år flyttade jag tillbaka till Iran med mina två barn. Min man blev kvar här och arbetade på bageri.

Under flera år reste hon sedan fram och tillbaka tills hennes äldsta dotter sa att hon ville bo i Sverige, hon ville studera här. Farahnaz hade också fått ett tredje barn och det var svårt att ta hand om alla barnen själv i Iran. Hon bestämde sig då för att flytta med barnen till Sverige.

Farahnaz började studera igen, hon klarade nästa nivå på sfi och började läsa några gymnasiekurser. Sedan fick hon praktisera några månader inom hemtjänsten. Där lärde hon känna en gammal kvinna från Iran som hon har haft kontakt med tills för några veckor sedan då hon gick bort.

När Farahnaz började på Livstycket var hon ganska blyg och vågade inte riktigt prata.
- Men här var alla som jag, alla var jättesnälla. Min svenskalärare var väldigt lätt att prata med. Det var som att prata med mina egna barn, så jag slutade vara rädd och blyg. Nu vågar jag ställa frågor på apoteket till exempel, det gjorde jag inte förut.

Farahnaz försöker själv hålla igång svenskan hemma, hon läser böcker om medicin och tittar på svensk tv. Hennes barn hjälper henne mycket och den yngsta sonen som är elva år läser böcker med henne, fem sidor varje dag. Barnen vill verkligen att hon ska börja studera och tycker att det är dumt att hon valde att åka till sin mamma i Iran istället för att börja på skolan.